i'm fabulous

Här i Australien har de ett litet lustigt system när det kommer till betygsättning. Under terminen samlar man poäng, och sedan betygssätts man efter hur många poäng man har samlat ihop. I min psykologi-kurs, till exempel, så kunde jag max få 33 poäng på förra inlämningen. Målet är att du ska komma så nära 100 som möjligt i slutändan.
 
Det finns lite olika sätt att samla poäng. För varje psykologiskt experiment jag är med i får jag ett poäng. Det har givetvis lett till att jag har skrivit upp mig på väldigt många olika experiment. Att delta i experiment och utsätta sig själv för extrema situationer är väldigt intressant, för det gör att man lär känna sig själv bättre.
 
Igår deltog jag i ett experiment som fokuserade på "self-harm and suicidal thoughts". Jag tyckte att det var oroväckande att forskarna kontaktade mig efter att jag fyllt i ca 100 sidor personlighetstest och sa: "vi skulle jättegärna vilja att just du är med i det här testet" men jag svarade "yesbox ge mig poäng" och drog dit.
 
Vi var tre personer som blev instängda i varsitt litet rum. Där blev vi informerade om att det här var en gruppaktivitet; vi skulle alla spela ett datorspel (som byggde på uppfattningsförmåga och reaktionstid) där vi samlade poäng individuellt men som sedan räknades till gruppens poäng. Målet var att slå de andra grupperna som varit där tidigare. Spelet var uppdelat i sju "rundor", och mellan varje runda skulle vi ges möjligheten att ge varandra tips. En tävling alltså! Jag var således taggad.
 
Spelet började och jag kände att det var svårt, men att jag kom in i det rätt snabbt. Efter ett tag började det gå riktigt bra. Första rundan var över och jag kände mig nöjd, tills jag fick se resultatet. De andra två spelarna hade gjort bra ifrån sig, medan jag hade varit rätt kass. Jag skickade iväg några "Keep up the good work!"-kommentarer och fick tillbaka "Can you try a bit harder?"-kommentarer. Assholes. I'm fabulous. Jag kanske inte var tillräckligt bra på att skilja U från Y på en millisekund, men jag kunde i alla fall vara trevlig.
 
När nästa runda var slut var mitt resultat ännu värre. Jag var till och med sämre än slumpen. Detta gick inte ihop i mitt huvud. Jag visste att jag hade nailat spelet. Kommentarerna var snäppet taskigare. Jag tänkte att det finns två alternativ: 1) Jag är verkligen så här dålig, 2) Spelet är fejkat, jag är awesome, och mina medspelare är bara dumma datorer. Jag skrattade tyst för mig själv åt alternativ 1 - as if! Under resterande 30 minuter presterade jag allt sämre, mina kompanjoner blev allt taskigare men jag satt där och småfnissade. Sedan svarade jag på ett gäng enkätfrågor (av typen "I am valuable to my friends and family" - STRONGLY AGREE).
 
Vid testets slut kom forskarassistenten och bekräftade det jag redan visste; att det hade varit ett fejkat spel. Sedan frågade han försiktigt: "Hur mår du? Om du vill prata med någon så har vi ett samtalscenter."
Jag: "Bra, jag är faktiskt glad!"
Han: "Glad?" Han såg förvånad ut, som att han tänkte att den här galna tjejen definitivt borde gå till samtalcentret. "Det är första gången jag hör någon säga det!"
Jag: "Jag insåg att man inte kan bryta ner mig i första taget. Att mitt självförtroende är rock solid. Så ja, jag mår bra!"
Han: "That's one way to see it..."
 
Så med det här überlånga inlägget vill jag mest bara tacka mamsi och papsi för att ni odlat fram en sådan fantastisk dotter. Jag må ha sjukt många brister, men dåligt självförtroende lär aldrig bli ett av dom.
 
 
 
ALLMÄNT, KÅSERI | |
#1 - - Amina:

Hahahaha vad du är bäst. Och vad mycket roligare psykologiska experiment det verkar finnas i aussieland. Jag har varit med i en del här men inget så skoj. Eller jo ett förresten. Haha. Roligt det där.

Upp