strong mob

För tillfället sitter jag med ett bultande huvud och fötter som smärtar efter alldeles för många timmars dansade i nya klackar. Istället för att berätta om hur denna söndagen kommer att spenderas (för det lär inte vara en särskilt upplyftande historia), tänkte jag att vi kan titta på hur förra söndagen var istället.
 
Ryan och jag gick nämligen på Blues n' Roots Festival som hölls i utkanten av Freo. Perth bjöd som vanligt på fantastiskt väder.
 
Den första akten vi prickade in var Mavis Staples. Härlig jazz/blues!
 
Sedan gick vi ut ur det varma tältet och mot den största scenen.
 
Men det var lite för varmt för mina svenska gener, så vi fick hitta en plats i skuggan lite längre bort. Vi hade ändå en bra vy över Xavier Rudds spelning. När Follow The Sun började spelas mådde jag riktigt bra.
 
De hade också ett ganska stort festivalområde där de sålde alla möjliga grejer.
 
Fast allting var väldigt dyrt, så vi fick nöja oss med varsin smoothie. Min var jättegod, med spenat, ingefära, päron och lite andra saker. "It tastes like detox", sa Ryan, vilket jag antar inte är ett gott betyg från en kille men men.
 
Därefter slog vi oss ner framför scenen och lyssnade på Paul Kelly som hade bjudit in ett gäng artister som han hade släppt en skiva med, bland annat Dan Sultan. Alla var väldigt talangfulla!
 
Vi satt strax bakom en ung Bob Dylan.
 
Vi kände för att resa på oss och dansa lite, och vad passade då bättre än Rodrigo Y Gabriela? Jag hade inte fattat innan att de spelar alla låtar med endast två gitarrer. Det var imponerande att se!
 
Samtidigt som solen började gå ner började vi peppa för den största (enda?) anledningen till att vi hade gått dit.
 
Nämligen Paolo Nutini!!! Obojski. Så professionellt, så energiskt, så snyggt. Han är verkligen en live-artist! Jag älskade när han tog sina gamla låtar och hottade upp dom. Hela uppträdandet hade också en tydlig röd tråd där de olika låtarna nästan gick in i varandra.
 
Jag var väldigt uppspelt under hela uppträdandet. "Ingen som har sett dig på Paolo Nutinis spelning kan förneka din sexuella läggning", sa Ryan efteråt. Jag kanske var lite för uppspelt, med andra ord.
 
Jag kunde inte i mitt huvud förstå varför inte Nutini var den avslutande akten, så när vi sedan gick till Jurassic 5 fattade jag ingenting. Skulle de här vara större än min Paolo?
 
Sist men inte minns var det dags för John Butler Trio; Fremantles egna guldpojke. Jag blev väldigt glad över att han, och många andra artister under dagen, tog ställning mot beslutet att stänga ner Aborigiernas communities som politikerna fattade för några månader sedan. Beslutet att stänga majoriteten av communitiesen betyder i praktiken att de tvångsflyttar aboriginerna från deras hem - hem som enligt den aboriginska traditionen betyder oerhört mer än att bara ha någonstans att sova. Deras hem, deras land, är som deras själ. Jag tycker att det är helt fruktansvärt att den hemska behandlingen av aboriginer pågår fortfarande år 2015. Vill ni läsa mer om det här och skriva under en petition så kan ni göra det här.
 
Jaha, det var inte meningen att sväva iväg om det där, men sådana orättvisor gör mig bara så jävla förbannad. Förhoppningsvis kan den stora opinionen mot det här beslutet påverka, men jag är inte övertygad.
 
Hursomhelst. Det var en riktigt härlig festival med politiska undertoner.
 
ALLMÄNT, FOTO, MUSIK, POLITIK | Blues n Roots Festival, Bob Dylan, Dan Sultan, Jurassic 5, Mavis Staples, Paolo Nutini, Paul Kelly, Rodrigo y Gabriela, Xavier Rudd, john butler trio | |
Upp