study break coming up

"Do you know study break is in one week?" fick jag i sms av Jess häromdagen. Study break, redan?! Det betyder att halva terminen snart är över (visst blir ni imponerade av min slutledningsförmåga?). 
"What?! Crap! I don't have any plans! You?" svarade jag, sådär smått panikartat som en lätt blir när tiden går lite väl snabbt.
 
Det slutade med att vi sågs på Cottesloe beach för att sola, snacka skit och planera denna oförutsedda semester. Efter en snabb genomgång av sista-minutenresor kunde vi konstatera att det får bli en semester i och runt omkring Perth denna gång. Men på agendan står nu kajak-paddlande, snorkling, spa-dag, strandhäng och restaurang-besök - så det känns helt okej ändå. Jag visar er sedan vad vi hittar på!
 
ALLMÄNT | | Kommentera |

her ladyship demands it

Som ni kanske minns så läser jag för tillfället en musik-kurs; Communication in Music närmare bestämt. Det vi gör i kursen är främst att vi kollar på diverse uppträdanden och bedömer dem i olika avseenden. Det där med att kritiskt granska människor generellt är ju lite av min grej, så jag har känt mig som hemma där bland alla musiker. Tills idag.
 
På seminarierna börjar alla alltid prata med repliker som "when I perform on stage..." och "as we musicians know..." medan jag tänker "men JA vi fattar du är fett cool, let's move on". Jag använder således inte samma vokabulär utan refererar till musiker som "dom" istället för "vi". Detta lägger någon märke till och försöker fråga nonchalant: "don't you play any instrument?" men det blir såklart fett nedlåtande i och med att de är ett gäng på 15 musiker som höjer varandra till skyarna om vartannat. Hela gänget tystnar och kollar på mig med höjda ögonbryn.

Jag tänker: "Säg ingenting om Spotify, det blir bara larvigt!"
Jag säger: "Not really..."
Jag tänker: "Det var ju lagom specifikt, Lovisa. Säg något mer, men dra inte upp Spotify!"
Jag säger: "I mean... I never took the time."
Allas ögonbryn åker ännu högre upp vilket irriterar mig.
Jag tänker: "Vilka är dessa människor att trycka ner mig, de är säkert asdåliga på att spela sina instrument! Översittare. Dra en come back!"
Jag säger: "Well, music is my delight. In fact, there are few people who have more true enjoyment of music than myself, or better natural taste. If I had ever learnt, I should have been a great proficient!"
Jag tänker: "Vad i h*lvete, varför citerar jag Lady Catherine helt plötsligt?! Regroup, regroup!!! Säg någonting fort för att avleda uppmärksamheten. Vadsomhelstbarasägdet!"
Jag säger: "Which is further proven by the fact that I have more than 20 000 followers on Spotify!"
Jag tänker: "Skjut dig själv, nu."
Ingen pratar med mig under den resterande tiden.
 

ALLMÄNT, KÅSERI | | 3 kommentarer |

it's not the mountain we conquer but ourselves

Just nu är klockan kvart över nio på kvällen och det är lördag. Medan andra är ute och svänger på stan så sitter jag framför datorn och försöker komponera en bra policy brief för situationen i Israel-Palestina på endast 3500 ord. Det är fullkomligt omöjligt.
 
Men jag är inte bitter för det! Låt oss kolla på hur en dag på Nya Zeeland såg ut istället, så att misären förstärks av kontrasten. Hurra, let's go!
 
När vi lämnade Nya Zeeland senast hade Amanda och jag precis kommit fram till Tongariro National Park. På morgonen dagen efter blev vi upphämtade riktigt tidigt av en shuttle-buss som skulle köra oss så nära som möjligt den närliggande vulkanen. När chauffören såg vår "utrustning" (träningsbyxor och varsin tjocktröja) blev hon jätteirriterad och förklarade att hon absolut inte kunde låta oss gå iväg sådär, det kommer ni aldrig att klara av! Det slutade med att vi fick hyra varsin jacka innan vi åkte iväg, och jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan jag gett mig in på den här gången.
 
Vi skulle vandra Tongariro Alpine Crossing; dryga 19 km över en vulkan. Som tur var var det bara normal risk för vulkanutbrott, så vi började knalla med (någorlunda) lätta steg.
 
Efter ca 30 minuter började solen gå upp och molnen skingras.
 
Jag tyckte att den här skylten var lite rolig, och bestämde mig för att svara på alla frågorna.
Q: "Is the weather ok? You are now climbing in to the ALPINE ZONE. The weather conditions will become more extreme. Consider wind, rain, cloud, temperature, snow, ice."
Me: "No it's fucking freezing already, the wind is super strong and someone said we're expecting rain."
Q: "Do you have the right equipment and clothing? Suitable walking shoes/boots, hat, gloves, rain-coat, over-trousers, warm clothing, drink, food."
Me: "Eh, well, we did hire rain-coats, and we've got enough food to last several days! The food point was kinda the only think we thought about before going..."
Q: "Are you fit enough? You have 13 km ahead of you to trek."
Me: "Nemas problemas! Let's do this Amandizzz"
Amanda: "If I die, I blame you..."
 
Jag var i alla fall väldigt peppad när vi traskade vidare. Vi gick upp upp upp, in i molnet och över den torkade lavan.
 
Första etappen avklarad! Här trodde vi dock ett tag att vi redan hade nått toppen men det visade sig vara långt ifrån verkligheten. Efter en lång tystnad utbrast Amanda: "Alltså, det är inte speciellt vackert. Det är ju mest bara... stenar" och jag kunde inte hålla med henne mer. Dessutom blåste det så fruktansvärt kallt att vi knappt överlevde ens med våra lånade jackor.
 
Vi gick och gick och tillslut började vi komma igenom molnet och kunde ana en värld utanför.
 
Nu är toppen nära! I all eufori glömde jag däremot att ta kort på själva toppen så det här kortet får ändå symbolisera den.
 
På andra sidan toppen fanns små (nåja) laguner som stank äggmök. Därför valde vi att inte stanna där särskilt länge, utan fortsatte vår färd neråt. De kommande två timmarna spenderades i samma jäkla moln, i samma jäkla blåst, i samma jäkla kyla men tillsammans med några andra grå stenar. Med andra ord: ingenting jag kände för att fotografera.
 
Efter ett tag tänkte jag: "jaha, är det här allt?". Det var förvisso en jättecool vandring att ha gjort, men jag hade förväntat mig mer. Men sedan, som ett trollslag, försvann molnen och vi möttes av denna utsikt:
 
Hallelujah! Prisa Gud! Det kändes som någon sjuk reningsprocess. Vi vandrade upp i molnen, genom världens prövning, höll ut, fortsatte att knata och tillslut såg vi en fantastisk utsikt.
 
Här har vi en oerhört glad och lättad tjej.
 
På vägen ner frågade Amanda mig om jag hade funderat över något speciellt när vi vandrade.
Jag: "Vad menar du?"
Amanda: "Men du vet, man hör ofta om att bestiga ett berg och att överkomma ett problem går hand i hand".
Jag: "Nä, jag var mer i nuet, tänkte mest på 'fortsätt gå, fortsätt gå' och sådana saker".
 
Den insikten gjorde mig lite bestört. Hade jag nu gått miste om en fantastiskt möjlighet att lösa några av mina problem? Gjorde berget en på något sätt klarare i skallen och dessa extra hjärnceller hade sprungit mig förbi? Men sedan insåg jag att jag spenderat sex timmar utan att tänka, utan att oroa mig, utan att känna efter, och att det var så jäkla skönt att bara pausa hjärnan ett tag. Uppe på berget var det liksom bara jag, kylan och stenarna och det var uppenbarligen precis det jag behövde.
 
ALLMÄNT, FOTO, RESOR | nya zeeland, tongariro alpine crossing, tongariro national park, vandring, vulkan, wild | | En kommentar |
Upp