evil lies in the heart of men, not magic

Under de senaste veckorna har jag tagit mig igenom alla säsonger av Merlin, ni vet den där gamla serien med förfärliga special effekter? Det visade sig att den innehåller så mycket mer än bara det. Den är fartfylld, rolig och framförallt himla varm. Och jag känner liksom att Merlin, Arthur och jag skulle ha så sjukt kul tillsammans (om det inte hade varit så att vi skiljs åt av tid, rum och verkligheten). Vi har lika dräpande humor alla tre. Att jag har levt mig in i den här serien lite mer än vad som är socialt acceptabelt har bidragit till att jag nu lider av en extrem version av post-Merlin depression (yup, det är en vedertagen term). Jag har ju en gedigen erfarenhet av tomheten som inträffar efter att en serie är slut, men det är INGENTING jämfört mot detta. Det har att göra med hur serien slutade. Där har ni hjärtekross på 45 minuter, fint inpackat.
 
Förutom att ställa frågor om min mentala hälsa så har Merlin-tittandet även väckt andra funderingar:
  1. Varför bor alla onda trollkarlar/häxor i grottor? Kan knappast vara bekvämt. Om jag hade magi så hade jag trollat fram ett fint slott att leva i.
  2. Måste man som ond le ett "evil smirk" efter varje mening man säger? Ökar inte det risken för att bli upptäckt när man är undercover?
  3. Hur många gånger kan man rädda en persons liv utan att den inser det? Och hur är det möjligt att Arthurs liv är hotat i princip i alla avsnitt? Han har helt klart inte oddsen för sig.
  4. VARFÖR KALLADE INTE MERLIN PÅ DRAKEN I BÖRJAN AV SISTA AVSNITTET SÅ HADE HAN SPARAT DE TVÅ DAGARNAS VANDRING OCH INGET AV ALLT SKIT HADE BEHÖVT HÄNDA! Dumma idiot.
  5. Varför är livet så orättvist?
Jag hanterar det här på det enda sättet jag vet hur; genom att vända mig till några goda vänner som alltid ställer upp i svåra tider, och som även har en god förståelse för den magiska världen - good ol' Harry Potter and the gang. Från en trollkarl till en annan. I'm such a player!
 
ALLMÄNT, FILM/SERIER | |
#1 - - Agnes:

EHHHHHH. UPPDATERA??

Upp