strong mob

För tillfället sitter jag med ett bultande huvud och fötter som smärtar efter alldeles för många timmars dansade i nya klackar. Istället för att berätta om hur denna söndagen kommer att spenderas (för det lär inte vara en särskilt upplyftande historia), tänkte jag att vi kan titta på hur förra söndagen var istället.
 
Ryan och jag gick nämligen på Blues n' Roots Festival som hölls i utkanten av Freo. Perth bjöd som vanligt på fantastiskt väder.
 
Den första akten vi prickade in var Mavis Staples. Härlig jazz/blues!
 
Sedan gick vi ut ur det varma tältet och mot den största scenen.
 
Men det var lite för varmt för mina svenska gener, så vi fick hitta en plats i skuggan lite längre bort. Vi hade ändå en bra vy över Xavier Rudds spelning. När Follow The Sun började spelas mådde jag riktigt bra.
 
De hade också ett ganska stort festivalområde där de sålde alla möjliga grejer.
 
Fast allting var väldigt dyrt, så vi fick nöja oss med varsin smoothie. Min var jättegod, med spenat, ingefära, päron och lite andra saker. "It tastes like detox", sa Ryan, vilket jag antar inte är ett gott betyg från en kille men men.
 
Därefter slog vi oss ner framför scenen och lyssnade på Paul Kelly som hade bjudit in ett gäng artister som han hade släppt en skiva med, bland annat Dan Sultan. Alla var väldigt talangfulla!
 
Vi satt strax bakom en ung Bob Dylan.
 
Vi kände för att resa på oss och dansa lite, och vad passade då bättre än Rodrigo Y Gabriela? Jag hade inte fattat innan att de spelar alla låtar med endast två gitarrer. Det var imponerande att se!
 
Samtidigt som solen började gå ner började vi peppa för den största (enda?) anledningen till att vi hade gått dit.
 
Nämligen Paolo Nutini!!! Obojski. Så professionellt, så energiskt, så snyggt. Han är verkligen en live-artist! Jag älskade när han tog sina gamla låtar och hottade upp dom. Hela uppträdandet hade också en tydlig röd tråd där de olika låtarna nästan gick in i varandra.
 
Jag var väldigt uppspelt under hela uppträdandet. "Ingen som har sett dig på Paolo Nutinis spelning kan förneka din sexuella läggning", sa Ryan efteråt. Jag kanske var lite för uppspelt, med andra ord.
 
Jag kunde inte i mitt huvud förstå varför inte Nutini var den avslutande akten, så när vi sedan gick till Jurassic 5 fattade jag ingenting. Skulle de här vara större än min Paolo?
 
Sist men inte minns var det dags för John Butler Trio; Fremantles egna guldpojke. Jag blev väldigt glad över att han, och många andra artister under dagen, tog ställning mot beslutet att stänga ner Aborigiernas communities som politikerna fattade för några månader sedan. Beslutet att stänga majoriteten av communitiesen betyder i praktiken att de tvångsflyttar aboriginerna från deras hem - hem som enligt den aboriginska traditionen betyder oerhört mer än att bara ha någonstans att sova. Deras hem, deras land, är som deras själ. Jag tycker att det är helt fruktansvärt att den hemska behandlingen av aboriginer pågår fortfarande år 2015. Vill ni läsa mer om det här och skriva under en petition så kan ni göra det här.
 
Jaha, det var inte meningen att sväva iväg om det där, men sådana orättvisor gör mig bara så jävla förbannad. Förhoppningsvis kan den stora opinionen mot det här beslutet påverka, men jag är inte övertygad.
 
Hursomhelst. Det var en riktigt härlig festival med politiska undertoner.
 
ALLMÄNT, FOTO, MUSIK, POLITIK | Blues n Roots Festival, Bob Dylan, Dan Sultan, Jurassic 5, Mavis Staples, Paolo Nutini, Paul Kelly, Rodrigo y Gabriela, Xavier Rudd, john butler trio | | Kommentera |

sista delen av nya zeeland

Nu börjar det bli lite pinsamt att ladda upp bilder från Nya Zeeland-resan. Jag kan liksom inte leva på gamla meriter för evigt. Därför tänker jag att vi buntar ihop alla kvarvarande dagar till ett blogginlägg! Håll i er, för här kommer en bildbomb!
 
Dagen efter Tongariro Alpine Crossing åkte vi i ilfart till Rivendel, ni vet där alverna hänger?
 
Träden var gigantiska.
 
Här var en film-location och kolla jag är minsann lika lång som Gandalf! Det ni!
 
Sedan körde vi vidare till Wellington. Himla mysig stad! I en gatukorsning såg Amanda en bekant, Joce, och i princip hoppade ut ur bilen i bara farten. Joce träffade Lyall under Glastonbury-festivalen för många år sedan. När hon kom till Melbourne på besök så hörde hon av sig, och så träffade hon Amanda. Hon och hennes nya kille (som är från NZ) råkade vara i Wellington precis just den dagen och vi råkade åka förbi precis just då. Sjukt liten värld.
 
En av huvudgatorna.
 
Jag fick med mig Amanda till ett museum.
 
Därinne hade de världens största bläckfisk!
 
Och en simulering på hur framtidens flygningar kommer att se ut. En ledtråd: det var fett coolt.
 
Vi tog en linbana upp till Botaniska trädgården.
 
Och det var allt från Wellington! Dagen efter satte vi kursen mot New Plymouth.
 
Men stannade när vi såg det här berget och tänkte att vandra, det har vi ju inte gjort tillräckligt.
 
Vi åkte vidare till New Plymouth. Där bodde nämligen Joces kille, och han hade erbjudit oss sovplats för natten. Såååå snällt och uppskattat. Jag hade inte klarat av en till natt i det där nedrans tältet.
 
Men innan det var sovdags klättrade vi upp för ett till berg! Hurra!
 
Från toppen var det en fantastisk utsikt.
 
Vi åkte till stans bästa fish n chips (fäsh n chaps på nya zeeländska). Observera fåren utanför.
 
Middagen förtärdes på stranden i solnedgången.
 
Det här var vår utsikt då.
 
"Jag ska visa er det bästa stället att se solnedgången från", sa Joces kille och jag tackade och tog emot.
 
HUR FINT?! Det var allt för den dagen. Sedan bar det av hem till hans mamma som var hur gästvänlig som helst, och visade sig även vara ett stort fan av GOT så vi hade mycket att prata om :)
 
Sista dagen gick vi upp superdupertidigt och körde flera timmar i en riktigt tät dimma. Det var faktiskt lite läskigt, men väldigt coolt på samma gång.
 
Vi åkte till Waitomo Glowworm Caves, där man tyvärr inte fick ta några foton. Men jag snodde den här från deras hemsida:
 
Här åkte vi runt i en båt!
 
Sist men inte minst, några bilder från när vi åkte runt på landsbygden och försökte hitta till Piopio.
 
Tack för en superbra resa Amanda! <3
 
ALLMÄNT, FOTO, RESOR | | Kommentera |

it's not the mountain we conquer but ourselves

Just nu är klockan kvart över nio på kvällen och det är lördag. Medan andra är ute och svänger på stan så sitter jag framför datorn och försöker komponera en bra policy brief för situationen i Israel-Palestina på endast 3500 ord. Det är fullkomligt omöjligt.
 
Men jag är inte bitter för det! Låt oss kolla på hur en dag på Nya Zeeland såg ut istället, så att misären förstärks av kontrasten. Hurra, let's go!
 
När vi lämnade Nya Zeeland senast hade Amanda och jag precis kommit fram till Tongariro National Park. På morgonen dagen efter blev vi upphämtade riktigt tidigt av en shuttle-buss som skulle köra oss så nära som möjligt den närliggande vulkanen. När chauffören såg vår "utrustning" (träningsbyxor och varsin tjocktröja) blev hon jätteirriterad och förklarade att hon absolut inte kunde låta oss gå iväg sådär, det kommer ni aldrig att klara av! Det slutade med att vi fick hyra varsin jacka innan vi åkte iväg, och jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan jag gett mig in på den här gången.
 
Vi skulle vandra Tongariro Alpine Crossing; dryga 19 km över en vulkan. Som tur var var det bara normal risk för vulkanutbrott, så vi började knalla med (någorlunda) lätta steg.
 
Efter ca 30 minuter började solen gå upp och molnen skingras.
 
Jag tyckte att den här skylten var lite rolig, och bestämde mig för att svara på alla frågorna.
Q: "Is the weather ok? You are now climbing in to the ALPINE ZONE. The weather conditions will become more extreme. Consider wind, rain, cloud, temperature, snow, ice."
Me: "No it's fucking freezing already, the wind is super strong and someone said we're expecting rain."
Q: "Do you have the right equipment and clothing? Suitable walking shoes/boots, hat, gloves, rain-coat, over-trousers, warm clothing, drink, food."
Me: "Eh, well, we did hire rain-coats, and we've got enough food to last several days! The food point was kinda the only think we thought about before going..."
Q: "Are you fit enough? You have 13 km ahead of you to trek."
Me: "Nemas problemas! Let's do this Amandizzz"
Amanda: "If I die, I blame you..."
 
Jag var i alla fall väldigt peppad när vi traskade vidare. Vi gick upp upp upp, in i molnet och över den torkade lavan.
 
Första etappen avklarad! Här trodde vi dock ett tag att vi redan hade nått toppen men det visade sig vara långt ifrån verkligheten. Efter en lång tystnad utbrast Amanda: "Alltså, det är inte speciellt vackert. Det är ju mest bara... stenar" och jag kunde inte hålla med henne mer. Dessutom blåste det så fruktansvärt kallt att vi knappt överlevde ens med våra lånade jackor.
 
Vi gick och gick och tillslut började vi komma igenom molnet och kunde ana en värld utanför.
 
Nu är toppen nära! I all eufori glömde jag däremot att ta kort på själva toppen så det här kortet får ändå symbolisera den.
 
På andra sidan toppen fanns små (nåja) laguner som stank äggmök. Därför valde vi att inte stanna där särskilt länge, utan fortsatte vår färd neråt. De kommande två timmarna spenderades i samma jäkla moln, i samma jäkla blåst, i samma jäkla kyla men tillsammans med några andra grå stenar. Med andra ord: ingenting jag kände för att fotografera.
 
Efter ett tag tänkte jag: "jaha, är det här allt?". Det var förvisso en jättecool vandring att ha gjort, men jag hade förväntat mig mer. Men sedan, som ett trollslag, försvann molnen och vi möttes av denna utsikt:
 
Hallelujah! Prisa Gud! Det kändes som någon sjuk reningsprocess. Vi vandrade upp i molnen, genom världens prövning, höll ut, fortsatte att knata och tillslut såg vi en fantastisk utsikt.
 
Här har vi en oerhört glad och lättad tjej.
 
På vägen ner frågade Amanda mig om jag hade funderat över något speciellt när vi vandrade.
Jag: "Vad menar du?"
Amanda: "Men du vet, man hör ofta om att bestiga ett berg och att överkomma ett problem går hand i hand".
Jag: "Nä, jag var mer i nuet, tänkte mest på 'fortsätt gå, fortsätt gå' och sådana saker".
 
Den insikten gjorde mig lite bestört. Hade jag nu gått miste om en fantastiskt möjlighet att lösa några av mina problem? Gjorde berget en på något sätt klarare i skallen och dessa extra hjärnceller hade sprungit mig förbi? Men sedan insåg jag att jag spenderat sex timmar utan att tänka, utan att oroa mig, utan att känna efter, och att det var så jäkla skönt att bara pausa hjärnan ett tag. Uppe på berget var det liksom bara jag, kylan och stenarna och det var uppenbarligen precis det jag behövde.
 
ALLMÄNT, FOTO, RESOR | nya zeeland, tongariro alpine crossing, tongariro national park, vandring, vulkan, wild | | En kommentar |
Upp