tack universum!

I söndags insåg jag att om jag ska klara av den massiva arbetsbörda som jag har den kommande terminen så är det livsviktigt för mig att vara positiv. Redan här kanske ni anar oråd. Den här positiva inställningen till precis allt i livet är inget som kommer direkt naturligt för mig, så jag var tvungen att göra lite research. Jag hittade några artiklar om the law of attraction och blev genast intresserad. Enligt den finns det ett enkelt sätt för mig att klara alla tentor, vara lycklig och få allt jag vill ha:

Steg 1. Skicka iväg en bild till universum, där du har det du vill. Typ jag sitter på tentan och rockar fett. Här ska man vara väldigt tydlig för uppenbarligen är det svårt för universum att fatta annars.

Steg 2. Börja bete dig som att du redan har fått det du ber om. Alltså; jag har redan fått VG i Sannolikhetsläran så då behöver jag inte plugga något mer.

Steg 3. Visa tacksamhet mot universum och lita på att universum kommer att ge dig det du vill ha. Universum är lite needy, så ju mer tacksamhet du visar desto mer får du. Så tack tack tack tack tack tack för VG:t!

På det här sättet kan du tydligen bland annat få ett nytt playstation (om du bara visualiserar att du spelar det tillräckligt bra) samt bli smal (tricket var att inte fastna i "fat thinking trap" utan istället tänka att du redan är smal och så vips gör universum resten). Hela den här processen går mycket bättre om man är i en positiv sinnesstämning. Om man skickar positiva vibbar ut i universum så får man tillbaka positiva vibbar. Härligt va! Därför ägnade jag, empiriker som jag är, en hel dag åt att endast tänka positiva tankar. Jag tog en morgonpromenad och tänkte att det är fantastiskt att se fåglarna flyga mot en klarblå himmel. Jag jobbade några timmar och tänkte att det är så underbart att jag har ett jobb och en inkomst. Jag drack en kopp kaffe och njöt av varenda sipp. Jag träffade vänner som nog aldrig varit så roliga och underbara som då. Och jag gick och la mig med ett leende och tänkte att det här med att vara positiv nog inte var så svårt ändå.

Klockan 05 vaknade jag och kände hur mina inälvor vrider sig. Jag var tvungen att springa upp till toan. Mellan kväljningarna började jag tänka: "Jaha, hur gör jag detta till en positiv upplevelse? Härligt med en reningsprocess? Ut med den gamla veckan, in med den nya?" och den tanken fick inälvorna att göra ännu mer uppror.

Efteråt försökte jag hitta en förklaring till mitt plötsliga insjuknande. Matförgiftning? Influensa? Ingenting matchade, tills det slog mig - positiviteten. Min kropp är inte van. Efter att jag la det positiva tänkandet på hyllan så har jag återhämtat mig. Sorry kroppen, jag kommer aldrig utsätta dig för den traumatiska upplevelsen igen.

ALLMÄNT, KÅSERI | | En kommentar |

i'm fabulous

Här i Australien har de ett litet lustigt system när det kommer till betygsättning. Under terminen samlar man poäng, och sedan betygssätts man efter hur många poäng man har samlat ihop. I min psykologi-kurs, till exempel, så kunde jag max få 33 poäng på förra inlämningen. Målet är att du ska komma så nära 100 som möjligt i slutändan.
 
Det finns lite olika sätt att samla poäng. För varje psykologiskt experiment jag är med i får jag ett poäng. Det har givetvis lett till att jag har skrivit upp mig på väldigt många olika experiment. Att delta i experiment och utsätta sig själv för extrema situationer är väldigt intressant, för det gör att man lär känna sig själv bättre.
 
Igår deltog jag i ett experiment som fokuserade på "self-harm and suicidal thoughts". Jag tyckte att det var oroväckande att forskarna kontaktade mig efter att jag fyllt i ca 100 sidor personlighetstest och sa: "vi skulle jättegärna vilja att just du är med i det här testet" men jag svarade "yesbox ge mig poäng" och drog dit.
 
Vi var tre personer som blev instängda i varsitt litet rum. Där blev vi informerade om att det här var en gruppaktivitet; vi skulle alla spela ett datorspel (som byggde på uppfattningsförmåga och reaktionstid) där vi samlade poäng individuellt men som sedan räknades till gruppens poäng. Målet var att slå de andra grupperna som varit där tidigare. Spelet var uppdelat i sju "rundor", och mellan varje runda skulle vi ges möjligheten att ge varandra tips. En tävling alltså! Jag var således taggad.
 
Spelet började och jag kände att det var svårt, men att jag kom in i det rätt snabbt. Efter ett tag började det gå riktigt bra. Första rundan var över och jag kände mig nöjd, tills jag fick se resultatet. De andra två spelarna hade gjort bra ifrån sig, medan jag hade varit rätt kass. Jag skickade iväg några "Keep up the good work!"-kommentarer och fick tillbaka "Can you try a bit harder?"-kommentarer. Assholes. I'm fabulous. Jag kanske inte var tillräckligt bra på att skilja U från Y på en millisekund, men jag kunde i alla fall vara trevlig.
 
När nästa runda var slut var mitt resultat ännu värre. Jag var till och med sämre än slumpen. Detta gick inte ihop i mitt huvud. Jag visste att jag hade nailat spelet. Kommentarerna var snäppet taskigare. Jag tänkte att det finns två alternativ: 1) Jag är verkligen så här dålig, 2) Spelet är fejkat, jag är awesome, och mina medspelare är bara dumma datorer. Jag skrattade tyst för mig själv åt alternativ 1 - as if! Under resterande 30 minuter presterade jag allt sämre, mina kompanjoner blev allt taskigare men jag satt där och småfnissade. Sedan svarade jag på ett gäng enkätfrågor (av typen "I am valuable to my friends and family" - STRONGLY AGREE).
 
Vid testets slut kom forskarassistenten och bekräftade det jag redan visste; att det hade varit ett fejkat spel. Sedan frågade han försiktigt: "Hur mår du? Om du vill prata med någon så har vi ett samtalscenter."
Jag: "Bra, jag är faktiskt glad!"
Han: "Glad?" Han såg förvånad ut, som att han tänkte att den här galna tjejen definitivt borde gå till samtalcentret. "Det är första gången jag hör någon säga det!"
Jag: "Jag insåg att man inte kan bryta ner mig i första taget. Att mitt självförtroende är rock solid. Så ja, jag mår bra!"
Han: "That's one way to see it..."
 
Så med det här überlånga inlägget vill jag mest bara tacka mamsi och papsi för att ni odlat fram en sådan fantastisk dotter. Jag må ha sjukt många brister, men dåligt självförtroende lär aldrig bli ett av dom.
 
 
 
ALLMÄNT, KÅSERI | | En kommentar |

her ladyship demands it

Som ni kanske minns så läser jag för tillfället en musik-kurs; Communication in Music närmare bestämt. Det vi gör i kursen är främst att vi kollar på diverse uppträdanden och bedömer dem i olika avseenden. Det där med att kritiskt granska människor generellt är ju lite av min grej, så jag har känt mig som hemma där bland alla musiker. Tills idag.
 
På seminarierna börjar alla alltid prata med repliker som "when I perform on stage..." och "as we musicians know..." medan jag tänker "men JA vi fattar du är fett cool, let's move on". Jag använder således inte samma vokabulär utan refererar till musiker som "dom" istället för "vi". Detta lägger någon märke till och försöker fråga nonchalant: "don't you play any instrument?" men det blir såklart fett nedlåtande i och med att de är ett gäng på 15 musiker som höjer varandra till skyarna om vartannat. Hela gänget tystnar och kollar på mig med höjda ögonbryn.

Jag tänker: "Säg ingenting om Spotify, det blir bara larvigt!"
Jag säger: "Not really..."
Jag tänker: "Det var ju lagom specifikt, Lovisa. Säg något mer, men dra inte upp Spotify!"
Jag säger: "I mean... I never took the time."
Allas ögonbryn åker ännu högre upp vilket irriterar mig.
Jag tänker: "Vilka är dessa människor att trycka ner mig, de är säkert asdåliga på att spela sina instrument! Översittare. Dra en come back!"
Jag säger: "Well, music is my delight. In fact, there are few people who have more true enjoyment of music than myself, or better natural taste. If I had ever learnt, I should have been a great proficient!"
Jag tänker: "Vad i h*lvete, varför citerar jag Lady Catherine helt plötsligt?! Regroup, regroup!!! Säg någonting fort för att avleda uppmärksamheten. Vadsomhelstbarasägdet!"
Jag säger: "Which is further proven by the fact that I have more than 20 000 followers on Spotify!"
Jag tänker: "Skjut dig själv, nu."
Ingen pratar med mig under den resterande tiden.
 

ALLMÄNT, KÅSERI | | 3 kommentarer |
Upp