strong mob

För tillfället sitter jag med ett bultande huvud och fötter som smärtar efter alldeles för många timmars dansade i nya klackar. Istället för att berätta om hur denna söndagen kommer att spenderas (för det lär inte vara en särskilt upplyftande historia), tänkte jag att vi kan titta på hur förra söndagen var istället.
 
Ryan och jag gick nämligen på Blues n' Roots Festival som hölls i utkanten av Freo. Perth bjöd som vanligt på fantastiskt väder.
 
Den första akten vi prickade in var Mavis Staples. Härlig jazz/blues!
 
Sedan gick vi ut ur det varma tältet och mot den största scenen.
 
Men det var lite för varmt för mina svenska gener, så vi fick hitta en plats i skuggan lite längre bort. Vi hade ändå en bra vy över Xavier Rudds spelning. När Follow The Sun började spelas mådde jag riktigt bra.
 
De hade också ett ganska stort festivalområde där de sålde alla möjliga grejer.
 
Fast allting var väldigt dyrt, så vi fick nöja oss med varsin smoothie. Min var jättegod, med spenat, ingefära, päron och lite andra saker. "It tastes like detox", sa Ryan, vilket jag antar inte är ett gott betyg från en kille men men.
 
Därefter slog vi oss ner framför scenen och lyssnade på Paul Kelly som hade bjudit in ett gäng artister som han hade släppt en skiva med, bland annat Dan Sultan. Alla var väldigt talangfulla!
 
Vi satt strax bakom en ung Bob Dylan.
 
Vi kände för att resa på oss och dansa lite, och vad passade då bättre än Rodrigo Y Gabriela? Jag hade inte fattat innan att de spelar alla låtar med endast två gitarrer. Det var imponerande att se!
 
Samtidigt som solen började gå ner började vi peppa för den största (enda?) anledningen till att vi hade gått dit.
 
Nämligen Paolo Nutini!!! Obojski. Så professionellt, så energiskt, så snyggt. Han är verkligen en live-artist! Jag älskade när han tog sina gamla låtar och hottade upp dom. Hela uppträdandet hade också en tydlig röd tråd där de olika låtarna nästan gick in i varandra.
 
Jag var väldigt uppspelt under hela uppträdandet. "Ingen som har sett dig på Paolo Nutinis spelning kan förneka din sexuella läggning", sa Ryan efteråt. Jag kanske var lite för uppspelt, med andra ord.
 
Jag kunde inte i mitt huvud förstå varför inte Nutini var den avslutande akten, så när vi sedan gick till Jurassic 5 fattade jag ingenting. Skulle de här vara större än min Paolo?
 
Sist men inte minns var det dags för John Butler Trio; Fremantles egna guldpojke. Jag blev väldigt glad över att han, och många andra artister under dagen, tog ställning mot beslutet att stänga ner Aborigiernas communities som politikerna fattade för några månader sedan. Beslutet att stänga majoriteten av communitiesen betyder i praktiken att de tvångsflyttar aboriginerna från deras hem - hem som enligt den aboriginska traditionen betyder oerhört mer än att bara ha någonstans att sova. Deras hem, deras land, är som deras själ. Jag tycker att det är helt fruktansvärt att den hemska behandlingen av aboriginer pågår fortfarande år 2015. Vill ni läsa mer om det här och skriva under en petition så kan ni göra det här.
 
Jaha, det var inte meningen att sväva iväg om det där, men sådana orättvisor gör mig bara så jävla förbannad. Förhoppningsvis kan den stora opinionen mot det här beslutet påverka, men jag är inte övertygad.
 
Hursomhelst. Det var en riktigt härlig festival med politiska undertoner.
 
ALLMÄNT, FOTO, MUSIK, POLITIK | Blues n Roots Festival, Bob Dylan, Dan Sultan, Jurassic 5, Mavis Staples, Paolo Nutini, Paul Kelly, Rodrigo y Gabriela, Xavier Rudd, john butler trio | | Kommentera |

#ingarasisterpåvåragator

Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var såklart att kolla valresultatet. Så här i efterhand var det inte särskilt smart, då det enda jag har kunnat göra idag är att förfäras över SD:s framfart och inte skriva på min uppsats som ska in om någon timme.

 

Mina tankar har bland annat gått till en man som jag träffade på flygresan ner till Perth. Jag satt på mitt andra flyg, på väg från Genève till Abu Dhabi, och planet hade precis lyft från marken när mannen i flygstolen bredvid presenterade sig. Vad han hette har jag inget minne av, men han var lättsam och luktade inte illa, så jag tänkte att det nog skulle bli en trevlig flygresa ändå. Efter tio minuters ganska ytligt samtal frågade han mig: ”So, what do you think about migration?”. Lite förvånad över frågan svarade jag att Sverige relativt sätt tar emot många flyktingar, att vi har problem med integrationen som vi måste jobba med men att vi definitivt borde ta emot fler.

 

Jag minns fortfarande hans blanka ansiktsuttryck när han svarade: ”I don’t agree”. De 15 minuterna som följde fick jag lyssna till en monoton utläggning om de negativa aspekterna med flyktingmottagande. Jag kollade på klockan; det var ytterligare fem timmar tills landning. Fem timmar som jag egentligen hade planerat att ägna åt att sova lite på, lyssna på någon podcast och läsa en trevlig bok. Istället tog jag ett djupt andetag och började bemöta hans argument en efter en. Jag tänkte att nu, om någon gång, finns det tid att verkligen förstå varandra.

 

Att redogöra för hela diskussionen är knappast givande, men jag skulle vilja highlighta några citat som kom fram:

 

1.    

Han: "Att ta emot flyktingar kostar fruktansvärt mycket pengar"
Jag: "Det stämmer inte, det har bedrivits forskning som visar att ett samhälle tjänar pengar på invandring"
Han: "Det tror jag inte på"
Jag: "Jag kan skicka forskningsrapporten till dig. Vill du det?"
Han: "Nej"

 

2.    

Jag: "Ponera att det skulle kosta, är det inte ändå värt att avstå från någon hundralapp i månaden om det betyder att andra människor får ett drägligt liv?"
Han: "Nej! Det är inte mitt fel att dom har födds där dom födds, så varför ska det påverka mig?"

 

3.    

Jag: "Så du vill inte ge 100 kronor i månaden för att människor ska kunna överleva krig?"
Han: "Precis. Var var alla konfliktländer när Europa upplevde Andra Världskriget? I och med att dom inte hjälpte oss då, förtjänar dom ingen hjälp nu!”

 

4.    

Han: "Och förresten, vad gör det om massa personer dör i de där länderna? Vi har ändå ett problem med överbefolkning, och det här löser det väldigt smidigt.”
Jag: "...."

 

Vid punkt fyra kände jag att jag aldrig skulle nå fram till eller förstå den här människan. Med två timmar kvar av flygresan var jag tvungen att säga: ”Ursäkta mig, men jag känner inte att det är någon idé för oss att prata mer, för vi delar inte ens samma grundläggande människosyn”. Den återstående tiden var minst sagt stel.

 

Jag önskar att jag kunde skriva att jag lyckades övertyga den här människan, att han såg bristerna i sina argument och när planet landade fanns det en rasist mindre i världen. Så var det inte den här gången. Men kontentan av min historia är även fast man inte lyckas varenda gång, så är samtalet alltid värd att ta – även om du efteråt sitter fast med snubben, mellan honom och ett fönster, i flera timmar. Rasism ska aldrig få vara oemotsagd. Det är nu viktigare än någonsin förut. Så fort vi börjar rycka på axlarna åt rasism så har rasisterna vunnit.

 

 
ALLMÄNT, POLITIK | | Kommentera |
Upp